VANITYFAIR #15 del 1.

Bill Kaulitz, sångare från Tokio Hotel, om skadade stämband, drogen kallad berömmelse och hans egna begravning.
"Groupie sex äcklar mig"

En regel för journalister säger att intervjua en 18-åring är ett ansvar som att mjölka en sten. Men det är annorlunda med Bill Kaulitz. Hans första kyss eller besattheten till berömmelse: tonårs stjärnan som ofta blir stämplad som gay, pratar mer vältaligt än de flesta utav Tysklands showbis veteraner. VANITY FAIR träffade Bill kort innan hans operation och hade e.mail kontakt med honom efter operationen.

VF: MR.Kaulitz, hur känner du dig efter operationen utav dina stämband?
BK: Tja, precis som du känner dig efter att någon har kört ner en metall stång i din hals medan du var under bedövning, för att sedan klippa bort någonting från dina stämband. Alla känner till den här känslan. Jag är verkligen glad över att jag har det här avklarat. Men jag är fortfarande rädd över min röst och jag känner mig dålig över de inställda konserterna.
VF: Hur länge ska du vila?
BK: Jag är inte tillåten att prata på 12 dagar efter operationen. Efter det måste jag gå igenom fyra veckor rehablitation. Jag kan inte vänta tills det börjar.
VF: Låt oss prata om början. Det sägs att kreativitet föds från minnet av skada och förödmjukelse. Vilken var din?
BK: Saken som sårade mig mest var skilsmässan mellan mina föräldrar. Jag var sju år och jag förstod det bara inte. Det influerade mig mycket. Det finns en låt om det i vårat första album. Den heter "Gegen meinen Willen".
VF: Vi vet att din styvfar Gordon Trümper är gitarr lärare. Vad gör din biologiska pappa?
BK: Han är en lastbilschaufför och bor i Hanover.
VF: När du var 8 år, flyttade din familj från Magdeburg till Loitsche, där bara 700 personer bor. Hur upplevde du denna flytt?
BK: Jag mådde förfärligt, för att jag är ingen lantlig typ alls. Du kan föreställa dig hur jag och Tom stog ut. De kollade på oss som om vi var några aliens som var helt galna. Skolan var hemsk också. Jag var tvungen att gå upp halv 6 varje morgon, för att hinna med bussen till Wolmirstedt, och jag var inte hemma igen föränn halv 5. Som jag hatade det! Och det var alltid samma ansikten i skolan. Det var den värsta tiden i mitt liv.
VF: Hur reagerade lärarna på bröderna Kaulitz?
BK: Tom och jag var alltid tillsammans ända till 7nde klass. Då vart vi separerade som straff. Det var en riktig smäll i ansiktet som verkligen influerade oss. Tills dess gjorde vi allt tillsammans. Vi är enägstvillingar och ståt riktigt nära varann. Självklart kämpade vi mot den disciplinära omflyttningen, men lärarna sa att de inte skulle klara av att stå emot oss för att vi var båda storkäftade. Jag var inte någon som lyfte upp fingret och sedan pratade med en dämpad röst. Jag skrek alltid. Min mamma kallades till skolan varenda eviga dag.
VF: Det var din specialitet att tillfalla klass tester om inte dessa vart givna tillbaks till dig i rättan tid. Vart fick du det här kännetäcknet ifrån?
BK: Jag visste alltid att jag inte skulle behöva skolan, för att jag skulle bli en sångare. För att lärarna irriterade mig till inget slut, studerade jag mina rättigheter. Jag visste vad de var tillåtna att göra och inte göra. Jag hade några gånger en lärare som var helt fruktansvärd. Några utav dem ville inte säga "God dag" till mig för att mitt hår var stylat och mina finger naglar var målade svarta. De sa att jag inte kunde gå till skolan sådär. En utav dem ville inte undervisa mig för att jag såg ut som jag gjorde. Han sa saker som "Ditt huvud är inte bara till för fint hår". Jag var en anti-elev och jag stod inte ut med (accepterade) det här.

VF: Hur var dina betyg?
BK: Bra. Jag hade alltid ett medelvärde av 1,8. Det var det som irriterade lärarna mest.

VF: Var lärarna kapabla till att göra dig illa?
BK: Inte alls. Jag var inte ett sjukt freak, bitandes på mina naglar. Jag var självsäker. Jag gick till skolan såhär för att jag visste att alla skulle kolla och att lärarna skulle prata om det. Jag njöt utav det här. Jag ville få uppmärksamhet med min styling. Det var menat att folket skulle prata om mig.
VF: För en kort tid sedan, klarade du av påbyggnads undervisning (obligatorisk skola för elever mellan 11-16 år). Hur viktigt är det att kunna skilja åt omelett från Hamlet?
BK: Tja, man ska kunna se skillnaden. Men skolsystemer är alldeles för individuellt. Varför ska jag plugga matte när jag vet att jag aldrig kommer att behöva det igen i mitt liv? Jag hoppade av musik i 8nde klass. Alla var mållösa. Men vi lärde oss bara CVs av några människor från hjärtat - noll inspiration. Jag fick alltid dåliga sång betyg för att vi var tvugna att sjunga folk sånger. Det var en fasa!
VF: Den gamla klichén, att musik var en biljett för att rymma från tristressen av provinsen, passar den in på dig?
BK: Ja. Jag har alltid tänkt: Jag måste bara komma ifrån denna idiotiska stad, där alla känner alla! Det värsta för mig är vardagsliv. Jag hatar vardagsliv. Det är därför Tokio Hotel är det enda rätta för mig. Varje dag är annorlunda: nya städer, nya människor.

VF: Tack vare paparazzi och såkallade "reader reporter", granskas du 24/7. Är detta "impertinence" eller avslutande?
BK: När jag var en liten pojke, föreställde jag mig alltid hur allt jag gjorde vart inspelat utav kameror och hur detta kom ut till världen. Jag ville ha obegränsad uppmärksamhet. Nu har jag uppnått det. Hur kan jag bli irriterad utav det?

VF: Kommer någon någonsin att vara så betydelsefull för dig som Tom är?
BK: Nej. Det toppar allt. Jag kan inte ens tänka mig ett liv utan Tom. Ingen kan beskriva hur nära vi står varandra. Det är något extraordinärt. Vi har ofta samma tankar och vi drömmer samma saker. Vi behöver egentligen inte prata med varandra längre.

VF: Många enäggstvillingar känner deras symbios (samliv till inbördens nytta mellan två organismer) och förser mördande scenarion.
BK: Vi bråkar såklart. Och om vi har något gräl/diskussion, är det hemskt. Vi attackerar varandra eller slår varandra. För ett år sedan attackerade vi varandra med stolar i ett hotell rum. Men vi klarar inte av att ogilla. Vi slämmer igen dörrarna, någon utav oss försvinner i 10 minuter sedan pratar vi med varandra igen.

VF: Vem står dig närmast: den naturella Bill eller den sminkade?
BK: Definitivt den sminkade. Naturella Bill är som en maskerad för mig. Jag skulle också gå runt såhär även om jag inte var känd. Det hör verkligen hemma hos mig.

VF: Vilka ser dig i ditt originella skick?
BK: Min familj. Och det är det.

VF: Kända barn är de mest korruptiva arter av artister, för att de förstör sig själva desto äldre de blir. Kommer du att framföra ett fall från tid till tid, för att hålla din image intressant?
BK: Det är verkligen bra att bevisa att du inte är perfekt. Men jag stressar inte över det. Att planera någonting sånt för att dina fans inte ska springa iväg, det är dåligt. Vad jag hatade från början, var att äldre band eller några människor från skivbolag ville förklara för mig hur det här funkade. Det finns inget sånt som råd! Vid våra första möten med ett skivbolag, ville de ge oss en stylist som var menad till att jobba på våra utseénden. Jag har fortfarande ingen stylist som säger åt mig vad jag ska ha på mig. Det skulle snöra ihop mig. Vi bestämmer också över varje konsert och varje kontakt själva, för att jag tror att det är riktigt dåligt att inte vara självbestämd.

VF: Vem är tillåten att säga nej till dig?
BK: Jobb-relaterade: inga. Inte heller ledningen eller skivbolaget. De enda som jag fortfarande lyssnar på är mina bästa vänner och min familj. Min mamma kan säga till mig: "Bill, det där är sjukt!" och jag skulle tänka på det.

VF: Försöker dina föräldrar fortfarande att uppfostra dig?
BK: Jag måste säga, att våran mamma faktiskt aldrig gjorde det. Att göra läxor var frivilligt. Hon gav oss fritt space men tittade alltid till oss. Det finns stor tillit mellan oss. Vi är som vänner. Det finns faktiskt ingenting jag inte skulle säga till min mamma. Och jag har aldrig haft en hemlighet hon inte vetat om. När jag kom hem full för första gången, sa hon vad hon tyckte om det, men jag behövde inte vara rädd för henne.

VF: Frågar din mamma dig om du kan låta ditt hår vara åtminstonde över julen?
BK: Nej. Hon bryr sig faktiskt inte. Jag färgade mitt hår för första gången när jag var 9 år. Det fanns växlade mellan grönt, blått, vitt och svart. Jag gjorde min ögonbrynspiercing när jag var 13. Hon var verkligen tillbakåt lutad.

VF: Runt 300 kvinnliga tonåringar kollapsar från extas under era konserter, de håller upp posters med slogans som: "Fuck me through the monsoon". Hur känns det att veta att miljontals tjejer planerar deras spirande sexuella fantasier med dig?
BK: Jag tänker inte så mycket på det, för att vara ärlig. Ibland kollar vi bara på varandra och vi bara börjar skratta för att vi kan inte föreställa oss att någon har en/några utav våra postrar uppe på deras väggar. Men jag har alltid tyckt att det skulle vara coolt att hänga på någons vägg. Förut, satt jag ofta i mitt rum, tänkandes på vad min idol Nena gjorde, vart hon var och vad hon tänkte. Jag kan knappt tro att andra människor nu sitter i deras rum och tänker på mig. För mig, är jag så normal jag kan bli, vi är så ospeciella för varandra. Vi är omedvetna om oss själva.

VF: Hur ofta tänker du på dig själv i trejde person?
BK: Ibland. Men oavsiktligt. När jag är omotiverad till att göra någonting, tänker jag: Bill ska göra det oavsett, för att det är bra för bandet.

VF: Din självsäkerhet inför publik verkar vara berikande för några människor. Finns det någon skillnad mellan Bill karaktären och den riktiga Bill?
BK: Du håller några saker för dig själv. Men bortsett från det, finns det inga skillnader. De senaste tre åren har vi sprungit utan stopp. Det fanns ingen genväg där du anlände någonstans och hade lite privat tid. Även under turné hade vi kameror överallt runtomkring oss, 24 timmar om dagen. Hur kan du uppleva någonting som inte alla vet inom några timmar senare? Men det är vad jag alltid har velat. Så jag måste stå ut med det.

VF: De vi beundrar sällan känns avundsvärda. Vad är det mest irriterande med att vara Bill?
BK: Huvudproblemet för människor som gillar mig är förtroende. Det är svårt för mig att tro på någon och låta mig själv gå (släppa sig själv). Under de senaste åren har jag inte fått några nya vänner och jag har inte blivit kär. När jag träffar någon, är jag riktigt aktsam och skeptisk och frågar mig själv: Vad är bakom det här? Man träffar ofta tråkigt nog människor som visar sig vara knäppa och berättar någonting för pressen. Om jag inte hade varit såhär känd, hade jag förmodligen blivit kär i någon jag känt länge nog.

VF: Vilka bedrog ditt förtroende värst?
BK: Jag tillåter aldrig mig själv gå så långt att någon skulle kunna vara kapabla till att göra det. Jag bär en sköld. Att gå ut och lära känna någon utan att berätta till någon i förväg är det största du måste ge upp. Fortfarande, är mitt nuvarande liv vad jag alltid har velat.

VF: Är problemet med förtroende/tillit skälet till att stjärnor alltid blir tillsammans med stjärnor?
BK: Ja. Angelina Jolie behöver inte oroa sig över att Brad Pitt bara använder henne för att bli känd. En kändis föredrar någon som har samma liv och som är lika inne i den livsstilen som den personen har. Mina flickvänner förstod aldrig varför jag gick till vårat repetitions rum direkt efter skolan och varför jag föredrog att uppträda på klubbar under helgerna, istället för att sitta framför TVn med dem. Självklart är det så mycket svårare idag. Vem vill leva det här livet med dig? Och självklart måste personen förstå att du kan inte bara gå ut från det här livet.

VF: När var du senast kär?
BK: Tre och ett halvt år sedan. Jag har inte hittat den stora kärleken. Jag tror inte att alla hittar den. Och om någon gör det, bara en gång. I min situation, behöver jag mycket tur för att hitta den stora kärleken.

VF: Med 18 år, föredrar inte du att hångla ändlöst ändå?
BK: Jag vet inte. Precis på grund utav det här livet skulle jag föredra att hitta den stora kärleken istället för att hångla. Jag vill dela min lilla tid med någon jag vet: det här är den rätta!

VF: Har du redan sagt "Jag älskar dig" till en tjej?
BK: Ja. Men jag menade det inte. Jag skulle ha sagt "Jag gillar dig." Desto äldra jag blir, desto seriösare ser jag de där skillnaderna. Tom säger säkert alltid "Jag älskar dig" för att en tjej ska hoppa i säng med honom.

VF: Konkurrerar ni om samma tjejer?
BK: Vi gillar samma typ av tjejer. Och våra flickvänner var alltid vänner med varandra. Det var "godawful", för de gaddade alltid ihop sig mot oss. Våran första kyss hände med samma tjej. Tom var först. Dagen efter det, började hon kyssa mig. Sedan var vi båda klara med det. Oh gud, vi tyckte det var skit - så dåligt som första kyssen är.

VF: Hur gammal var du då?
BK: Elva. Hon var tre år äldre än mig och erfaren.

VF: När hade Tom sex för första gången?
BK: Han var 14, om jag minns rätt.

VF: Det sägs att Tom går genom tjejer som om det inte fanns någon morgondag.
BK: Jag låter honom göra vad han vill. Att han har modet att få vem som helst varje natt. Jag skulle inte drömma om det här. Men vi var alltid annorlunda när de kom till det.

VF: Din kollega Robbie Williams sa en gång till oss att det fanns två olika slags groupies i Tyskland. En sort som vill ta foto med en under ett samlag för att ha bevis att visa till deras vänner. Den andra sorten brukar fråga "Robbie, är du säker att dina känslor för mig är sanna?" under samlaget.
BK: Tom säger också det här till mig. Eftersom att vi är på turné hela tiden, har jag inte tagit in någon till min säng. Det äcklar mig, att ha någon jag inte ens känner i min säng varje natt. Jag har inte kommit till den punken än. Jag skulle inte ha förtroendet att ta upp en tjej till mitt rum för en natt. Det enda privata du har medan du är på turné, är ditt hotell rum. Och att låta någon sova där för en natt - nej, jag skulle vara skeptisk.

VF: Har du redan haft sex?
BK: Jag vill att det här ska vara min hemlighet.

VF: Överraskar det dig att folk tror att du är gay?
BK: Nej inte alls. Många av dem har ett slags kliché tänkande: smink stylat hår = gay. Jag ville fastställa det här påståendet, att så inte är fallet. Alla kan göra vad de vill. En sak behöver nödvändigtvis inte ha något att göra med den andra.

VF: Vad skulle du göra om du var en tjej för en dag?
BK: Jag skulle definitivt inte haka ihop (hook up) med min bror.

VF: Men?
BK: Herregud, vad skulle jag göra? Förmodligen det jag gör nu, för jag kan inte se skillnaden.

VF: Vad skulle du vilja förbjuda tjejer?
BK: Att inte vara svartsjuka, för att svartsjuka är väldigt viktigt. När jag är kär kräver jag omedelvart allt och släpper inte taget längre. Det skulle göra mig galen om min flickvän skulle säga till mig: "Bill, jag bryr mig inte om alla de där skrikande tjejerna. Jag litar på dig totalt."
.